Varför sitter tangenterna som de gör?

Har du någon gång undrat varför bokstäverna på tangentbordet är förskjutna åt sidan och inte sitter i ordning? När jag fick reda på svaret till denna fråga kändes det ganska självklart.

Innan datorernas tid

År 1714 uppfann en man vid namn Henry Mill världens första skrivmaskin, där varje tangent hade en egen typarm som slog sin bokstav på ett papper. För att typarmarna skulle få plats kunde inte tangenterna sitta i ett rakt rutnät, utan istället fick de vara förskjutna en liten bit var.

Ett nytt problem kom dock upp: när två näraliggande tangenter slogs ned i snabb följd kunde typarmarna trassla ihop sig. År 1867 löste en annan uppfinnare vid namn Christopher Sholes detta genom att placera bokstäver som ofta kommer i följd längre ifrån varandra, och därmed minskades risken för att flera typarmar trasslar ihop sig. Dessutom delades tangenterna upp jämnt mellan båda händerna, åtminstone i det engelska språket — i det svenska språket blir vänster hand något överansträngd.

Christopher Sholes tangentbord kom att kallas för QWERTY-tangentbord (de sex första bokstäverna på översta raden).

Men idag då?

Nu för tiden är det sällan man använder skrivmaskiner, och samma problem finns inte hos tangentbord för datorer och telefoner. Varför har man då kvar samma uppsättning av tangenterna? Svaret är enkelt: vana. När vi har lärt oss något på ett sätt är det svårt att få oss göra det på ett annat sätt. Vi skulle ständigt trycka på fel tangenter och slänga tangentborden i väggen av ren frustration.

Slutsats

När tangenterna har suttit som de gör i nästan 150 år skulle det bara vara dumt att ändra på det. Ibland är det faktiskt bäst att låta bli att ändra på sådant som alla tar för givet ska vara på ett visst sätt, framför allt när det kommer till användarupplevelse.

Bilderna i artikeln är tagna av Mateusz Łapsa-Malawski respektive Jeff Kraus.